Olof Palme ofta citerade uttalande ”politik är att vilja” behöver utvecklas! Politik är snarare att ha förmåga och mod att för sina väljare göra klart att vi måste ställa olika intressen mot varandra (på politikerspråk: ”ställa grupp mot grupp”) och prioritera, samt ha förmågan att kunna genomföra den beslutade prioriteringen, dvs att acceptera att man inte ”både kan ha kakan och äta den”, och inse att all prioritering innebär inte bara att prioritera upp utan även prioritera ner
Detta skapar på lång sikt en trovärdighet inför väljarna och ett förtroende mellan väljare och valda (brukar kallas ”tillit” som enligt professor Bo Rothstein saknas på alltfler områden). MEN i det korta perspektivet riskerar att stöta sig med viktiga väljargrupper vilket gör att politiska beslutsfattare har svårt för dessa beslut.
Problematiken finns i alla politiska partier men kan exemplifieras med Miljöpartiets energipolitik vs miljöpolitik: Vi ska både fasa ut fossil energi men ändå avveckla kärnkraften, elektrifiera men inte öppna gruvor för de jordartsmetaller som behövs för att kunna spara el osv. (bl.a. Svenska Kraftnät pekar i sina rapporter på denna typ av oförenliga krav) Tyvärr är inte Miljöpartiet ensam i denna liga utan det finns det ett stort antal ytterligare exempel från alla partier på politik som helt enkelt inte går ihop. Det här är ju det som brukar anklagas för att vara populism, men i så fall har vi åtta populistiska partier i riksdagen – vilket tyvärr på sikt riskerar att spä på politikerföraktet.
Nationalekonomen Andreas Berg och statsvetaren Joakim Wernberg beskriver i sin podd fenomenet som en skillnad mellan orden ”stimulans” och ”omfördelning”. Dom menar att nästan allt det som presenteras som ”satsningar” sker på bekostnad av att någonting annat prioriteras ned, och därför i realiteten borde beskrivas som omfördelningar. Även tankesmedjan Timbro har nyligen uppmärksammat problematiken i en nyligen publicerad artikel av Christian Ekström.
Fenomenet har naturligtvis alltid funnits men verkar ha ökat i takt med det ändrade ”parlamentariska läget ”dvs att vi har två jämnstora block som ägnar mer tid på att skälla på varandra än att ta ansvar för landet och hitta gemensamma lösningar på dagens mycket stora problem.
Man kan tycka att i en demokrati är det medias uppgift hjälpa väljarna genom att ta upp och peka på oförenliga krav, men hittills har man därifrån inte axlat detta ansvar utan valt att spela med och mer fokusera på skillnader än på likheter i politiken, allt för att skapa en medial dramaturgi. Kan det bero på att sakfrågorna blivit så komplicerade och komplexa så att en generalist (=journalist) helt enkelt inte klarar av att formulera frågeställningen och därmed inte kan uppfylla sin roll som kritisk granskare eller är helt enkelt så att journalisterna dåligt pålästa?
Anders Kron