Det fanns under 60–70 talet en allmän uppfattning att näringslivet själva inte klarade av vare sig sin riskkapitalförsörjning eller utveckling av sin verksamhet, utan att samhället måste träda in och bedriva en s.k. ”aktiv industripolitik”. Därför skapades bl.a. offentligt ägda riskkapitalbolag (t.ex Svetab och SU m.fl) som placerade skattemedel i företag som man bedömde utvecklingsbara eller hade andra fördelar (sysselsättning). Eftersom det saknades en fungerande värdepappersmarknad blev man ofta sittande med sitt ägande och kunde därför inte spela den aktiva roll som var tänkt. (Detta gällde för all del inte bara offentligt utan även privat ägda s.k. utvecklingsbolag t.ex. Incentive). Likaså skulle samhället vara en s.k. ”aktiv ägare” viket resulterade i företag och projekt som NJA och ”Stålverk 80” med katastrofala resultat för skattebetalarna.
Båda exemplen av statlig inblandning resulterade alltså i stora förluster av allmänna medel och slutade i den borgerliga industriministern Nils G Åsbrinks s.k. akutmottagning i slutet av 70 talet.
I teorin låter kanske statlig industripolitik bra men i praktiken blir det satsningar där det finns väljare för den aktuella regeringen eller kommun/region-styret (med varv och teko som avskräckande exempel), inte där det är bra för samhället. Ett exempel på demokratins problem.
Verkligheten har senare visat (under 80-talet) att det är mycket bättre för riskkapitalförsörjningen med fungerande marknader för såväl kapital som ägande (aktier), än med statliga subventionssystem, liksom att näringslivets utveckling sköts bättre av företagen själva och inte av och inom myndigheter.
Det är därför oroväckande att höra vissa näringslivsorganisationers (Svenskt näringsliv, IVA m.fl.) och vissa näringslivsföreträdare förnyade tankegångarna kring ”statens roll” i utvecklingen av näringslivet.
Ett aktuellt exempel är den s.k. satsningen på ”grönt stål ”som, trots Magnus Henrekssons m.fl. rapport som presenterades redan i januari 2024, har fortsatt att hyllas under första halvåret. Nu under sommaren har vi kunnat konstatera att båda satsningarna är i kris och kommer att kosta skattebetalarna en stor del av de 88 mdkr som man har ställt upp med.
Ett liknade exempel är elektrifieringen inom bilindustrin: När försäljningen av elbilar sjunker pga. avsaknad av laddnings möjlighet så ropar man i branschen på behovet av statliga subventioner, men inte var det staten som subventionerade utbyggnad av bensinstationer när bensinbilarna kom.
Oroväckande är att liknande resonemang även förs om satsningar inom AI
Den generella erfarenheten av sådana satsningar från samhället är att ”Uppsidan är privat nedsidan är offentlig”.
Samhällets roll ska (enligt lagstiftningen) vara att tillhandahålla infrastruktur, säkerställa konkurrens (viktigt, som ofta brister i Sverige) samt att se till att korruption inte förekommer (vilket vi i Sverige också varit dålig på). Vore kanske bra att se till att sköta det man verkligen är ansvarig för och inte ta på sig en massa påhittade eller (av intresseorganisationer) påtvingade ansvarsområden.
Slutsatsen kan summeras i ett citat av Mats Qviberg: ”Politiker ska inte leka företagsledare och företagsledare ska inte leka politiker
Anders Kron