I vårt blogginlägg i augusti 2023 diskuterade vi demokratins förutsättningar och villkor. Som ett fundament i denna ingår ju yttrandefriheten. Detta har framförts som argument för att (i motsats till våra grannländer) tillåta koranbränningar. Trots det finns det ett antal ord som inte får användas i den svenska offentliga debatten, såsom n-ordet, z-ordet, i-ordet m.fl. Detta reser ett antal frågor kring vad demokratin verkligen kräver av yttrandefrihet:
- Om nu yttrandefriheten ska vara absolut, varför gäller det då inte de aktuella orden?
- Om demokratin kräver möjlighet att bränna heliga skrifter, innebär det att Danmark och Finland inte är demokratier?
Mitt intryck är att de flesta svenskar har en pragmatisk inställning till denna fråga, dvs man ska inte såra någon medmänniska vare sig genom att använda ord som kan upplevas nedvärderande och kränkande eller genom att bränna andra människors heliga skrifter vare sig det är koranen, bibeln, talmud, eller någon annan.
Problemet är att de aktörer som kommer fram i debatten i form av professionella tyckare, journalister, samhällsdebattörer och kulturpersonligheter, inte delar denna pragmatiska inställning utan intar en mer dogmatisk och kanske till och med fundamentalistisk attityd där varje förändring av yttrandefriheten är ett hot mot det ”fria ordet”, men dessa ”tyckare” är ju faktiskt en minoritet av befolkningen om än en ganska högljudd sådan.
Vi måste nog faktiskt acceptera att omvärlden förändras viket gör att även vår tillämpning av tryckfriheten måste anpassar till en förändrad värld. Det är ju en insikt som våra grannländer faktiskt redan lyckats komma fram till.