Varför skapa konflikter som inte finns?
Det talas allmänt om att politiken blir allt mer polariserad. Samtidigt konstaterade vi i vårt blogginlägg i mars att de politiska målen blir allt mer lika. Vi kan också konstatera att på allt fler politikerområden (såsom: försvar, utrikespolitik, migration, kriminalpolitik och nu senast energipolitik) är man (om man undantar för retoriken) egentligen överens i stora drag om vilken politik som ska föras. Denna trend har accentuerats av de arbetsgrupper inom Socialdemokraterna som har presenterat analyser och förslag till förändringar (omsvängningar?) på en rad områden. Ett annat tecken i tiden är (enligt SvD 16 april) att i allt fler kommuner och regioner samarbetar Socialdemokraterna och Moderaterna och man menar där att det är något som kommer även på riksplanet.
Vad är då problemet? Ett är att för att en demokrati ska fungera så måste det finnas en fungerande opposition. Med fungerande menas här en opposition som inte bara hela tiden bara säger emot, utan också har ett tydligt och väl fungerande alternativ till den förda politiken. Om regering och opposition istället är allt för lika så har ju väljarna inget alternativ till den sittande regeringen. Det finns alltså ett inneboende behov inom politiken att upprätthålla konflikter och att fokusera på skillnader snarare än likheter. Ett annat är att en regering utvärderas på sina vallöften. Om man då har samarbetat med oppositionen kring uppfyllande av dessa så blir utvärderingen av vallöftena svår att göra för väljarna.
För att värna demokratin ska vi alltså undvika samarbete över blockgränserna men samtidigt finns det faktorer som trots det talar för en utökad samverkan. En är näringslivets krav på långsiktiga spelregler, ett annat är att politikerföraktet stimuleras av att den politiska debatten mer handlar om formuleringar och retorik, än om realpolitik. Detta gör också att intresset för ”populistiska” partier ökar. Till detta kommer det enkla faktum att många av de problem som Sverige upplever förnärvarande kräver långsiktiga lösning över mandatperioderna.
Det finns också en tendens att ju mindre skillnaderna är ju högre blir tonläget och ju hätskare blir debatten. Det tenderar också att resultera i mer av ”debatt om debatten” dvs om valet av ord eller liknande, istället för diskussion om konkret sakpolitik. Eftersom den ofta sker i en mindre krets riskerar vi att den politiska debatten flyttar från ”vanliga människor” (vilka det nu är) till professionella tyckare (journalister, bloggare, poddar, intresseorganisationer m.fl.). Det från populistpartier (vilka det nu är) påstådda motsatsförhållande mellan ”elit” och ”vanligt folk” blir på så vis självuppfyllande.
Här brister media! Istället för analys och konstaterande av de minskande skillnaderna, så spelar man med i det höjda tonläget och stimulerar till konfrontationer som ibland inte ens existerar i verkligheten. Man borde ju istället ifrågasätta och ställa politikerna till svars för de minskade skillnaderna.
Kanske är vi på väg till Annie Lööf:s drömvärld: ”den breda politiska mitten”. Det skulle i så fall resultera i att partier som Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet får ett minskat inflytande i svensk politik. Det verkar också innebära att inslagen av s.k. ”symbolpolitik” ökar eftersom behovet att profilera sig ju kvarstår även när skillnaderna minskar.
Många tycker nog att det vore skönt med ett samarbete över blockgränserna (mellan Socialdemokrater och Moderater) men risken är alltså att detta sker till priset av en minskad möjlighet till valfrihet för väljarna (=minskad demokrati), ökning av stödet för missnöjespartier och ett ökat glapp mellan väljare och folkvalda.