I den nuvarande politiska (och mediala) klimatet finns en ökad trend från politiken att visa att man tillmötesgår väljarnas krav utan att det får konsekvenser på andra områden (ökande kostnader, avvägningar mot andra värden etc.). Precis som i alla andra sammanhang så måste man naturligtvis även inom politiken prioritera, dvs göra en avvägning mellan exempelvis yttrandefrihet och hänsyn till andra människor. Att tillfredsställa båda går helt enkelt inte ihop!
Även media brister i det här avseendet genom att låta bli att påpeka och klargöra för politiska debattörer att deras krav helt enkelt inte är förenliga
Detta gäller inte bara yttrandefrihet utan på allt fler områden, exempelvis:
- Rättssäkerhet vs trygghet/frihet
- Både ha inkomsterna från turismen men slippa problemen från massturismen
- Ekonomisk tillväxt vs grön omställning
- Kriminalvård som både är avskräckande men också human
- Både få fångar frigivna vid fångutväxling men inte ge med sig i förhandlingar
- Både ha skogen kvar för den biologiska mångfalden och friluftsändamål och ändå tillverka allt mer av träråvara samt värna den privata äganderätten
- Både ha ”den svenska modellen” (den sk partsmodellen) och gå den ”politiska vägen” när det gäller exempelvis arbetstidsförkortning
- Osv, osv
En variant på detta tema från politiken är att föreslå ofinansierade reformer, dvs att prioritera upp utan att behöva göra motsvarande nedprioritering.
Vi har på sätt och vis fått en ”krämarkultur” även inom politiken där man försöker sälja sitt politiska budskap genom olika ”slogans”. Vad beror då den här utvecklingen på?
Sen Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen 2010 har det politiska landskapet och karaktären på debatten i Sverige förändrats. Det största av de ”etablerade” partierna Socialdemokraterna har valt att möta denna förändring med konfrontation medan det näst största har valt samarbetslinjen. Båda har dock tappat väljare till Sverigedemokraterna, men det har skapat en kultur från båda dessa partier av politisk pajkastning istället för ansvarstagande.
Problemet kan bara lösas genom att stärka granskningen av politiken såväl från journalistiken/media som de av samhället inrättade tillsynsmyndigheterna dvs Riksrevisionen, IVO, Expertgruppen för biståndsanalys, Skolinspektionen m.fl. samt att säkerställa att dessa enheters granskningar och förslag verkligen får genomslag i politiken. Men även vi som väljare kan ställa krav på mer av seriositet och ansvarstagande från våra politiska företrädare.
Ottsjö i september 2024
Anders Kron