I ett blogginlägg i juni i år konstaterade jag att ”aktiv industripolitik” tidigare inte varit någon framgång” och i ett annat blogginlägg (september) konstaterades att man inte kan ”både ha kakan och äta den”. Detta gäller också näringslivets utveckling. Man kan inte både ha en fungerande marknadsekonomi och en s.k. ”aktiv industripolitik”. Trots det hörs allt fler signaler inte från enskilda företag men från en del av näringslivets organisationer (och lobbyister) om en aktivare roll från samhället i näringslivets utveckling (vad denna aktivitet skulle bestå av är dock lite mer oklart). Även i media (SVT:s Ekonomibyrån) förs denna uppfattning fram och får intressant nog stå oemotsagd. Att en industri (eller näringspolitik) definitionsmässigt innebär en inskränkning i (och underkännande av) marknadsekonomins förmåga att själv driva utveckling verkar man inte ha förstått (eller vill inte förstå).
Viktigt i sammanhanget är att ha ett historiskt perspektiv: Här i Sverige bedrevs en sk ”aktiv industripolitik under 60-70 talet (framförallt vad det gällde varv och teko) men att det tog en ända med förskräckelse i form av Åslings akutmottagning i slutet av 70-talet (med stora kostnader för skattebetalarna). Vi tillämpade också under 50–60-talen någonting som kallades blandekonomi och som skulle kombinera det bästa från plan- och marknadsekonomi. Det visade sig emellertid vara precis tvärtom! Sen dess har vi legat i lä mot andra EU länder vad det gäller statsstöd och det har varit positivt eftersom det tvingat svenskt näringsliv att driva på strukturomvandlingen och därmed gjort svenska företag mer konkurrenskraftiga. Denna utveckling har absolut underlättats av en förståelse från svensk fackföreningsrörelse.
Erfarenheterna under hösten från Northvolt och problemen i satsningarna på ”grönt stål” bekräftar bara den gamla sanningen att staten och näringslivet ska hålla isär sina roller när det gäller samhällsutvecklingen. Intressant i sammanhanget är att denna uppfattning också stöds av en av socialdemokratin närstående tankesmedja.
Intressant är också reflektionen här i Sverige på Mario Draghi:s rapport kring Europas konkurrenskraft. Istället för att fokusera på analysen och problembeskrivningen (som fö. är mycket bra) så har vi här i Sverige helt fokuserat på ett av förslagen nämligen att öka subventionerna till vissa branscher.
Därmed inte sagt att inte något måste göras. Vi har i relationen mellan Sverige (Europa?) och USA (som ju båda är demokratiska marknadsekonomier) en stor skillnad när det gäller attityd till entreprenörskap, företagande, risk (bejaka istället för skam belägga) och regleringar. Dessa har exempelvis gynnat framväxten av en omfattande amerikansk tech industri vilket också bekräftas av Draghi.s rapport, och beskrivs väl i en artikel på Kvartal den 31 oktober av Andreas Birro.
Det är dock viktigt med ett perspektiv: För 5–10 år sedan handlade debatten om USA:s omfattande strukturproblem (som fortfarande finns kvar) och när (inte om) Kina skulle gå om USA som ekonomisk stormakt. Sen dess har Kinas tillväxt stagnerat och USA:s roll som ekonomisk stormakt är ohotad!
MEN, innovation och entreprenörskap är inte något som kan administreras, organiseras eller regleras fram utan kräver ändringar i attityder och kultur till sådant som företagande, trygghet (risk), ”att få tjäna pengar” och skattetryck, MEN näringspolitik och statssubventioner skapar inget entreprenörskap, företagande eller innovationskraft utan snarare hämmar det. Till detta kommer den ständiga risken att politiska företrädare i ivern att bli omvalda istället använder skattebetalarnas pengar till att subventionera redan döende branscher.
Värmdö i november
Anders Kron