Vi talar ofta om att ”gå från ord till handling” – men tyvärr räcker inte det. Världen är full av projekt med förstudier, rapporter, handlingsplaner, åtgärdslistor som aldrig blivit genomförda. Detta är nog vanligare inom politiskt styrda organisationer och vi talar då om symbol- & plakatpolitik, men finns naturligtvis i alla organisationer (dolda i olika styr- och värdegrundsdokument). Vi måste alltså höja ambitionsnivån till: ”att gå från ord till resultat”.
Ett allt för bra exempel är miljö och klimatpolitiken. Vi har i decennier varit överens om nödvändigheten att göra någonting och producerat oändliga mängder rapporter, handlingsplaner, workshops och seminarier – men väldigt lite konkreta åtgärder har blivit genomförda, oberoende av regeringens färg.
Problemet är att vi är bara överens om målet men inte medlen (=vägen dit) vilket gör att vi hamnar i skillnaderna mellan politiska ideologier, exempelvis övertygelsen om att marknaden kan lösa alla problem vs att politiska beslutsfattare kan göra det. Dessutom när vi går från ”symbolik” till verkligt resultat ställer det krav på ”riktiga” prioriteringar (dvs att inte bara prioritera upp utan även prioritera ner). Det innebär en risk att stöta sig med viktiga väljargrupper vilket gör att politiska beslutsfattare har svårt för dessa beslut
Tyvärr gäller det här alltfler sakområden såsom vården, polisen, kriminalpolitiken, skolan
Problemet är att politik (i en demokrati) är med nödvändighet kortsiktig, dvs att bli omvald för nästa mandatperiod (eller i värsta fall överleva nästa opinionsundersökning), medan allt fler samhällsproblem (energi, miljö & klimat, kriminalitet, vård & omsorg m.fl) kräver långsiktiga lösningar.
En lösning är naturligtvis den vi hade under fyra decennier med samma parti som alltid satt vid makten. Det är nog dock ingen som tror att vi är på väg tillbaka dit. Om demokratin ska överleva och vi samtidigt ska lösa långsiktiga samhällsproblem måste vi alltså i den politiska debatten börja betona likheterna mer än skillnaderna. Man kommer då att finna att inom sakpolitiken (inte ideologin) är likheterna mellan de tre största partierna slående. Det har redan väljarna gjort vilket kan förklara det ökade politikerföraktet.
Anders Kron, Convendor AB