Den svenska demokratin har firat sitt 100 årsjubileum. Emellertid har väl sällan demokratin varit föremål för sådan diskussion och debatt, framförallt i vår omvärld, men också här i Sverige.
Enligt mätningar har Sverige en hög nivå av demokrati, frågan är bara vad det egentligen är vi mäter. En travestering på uttrycket ”som man frågar får man svar” skulle kunna vara ”som man mäter får man svar”. Eftersom vi inte ens är eniga om vad som ingår i demokratibegreppet, så blir det ju svårt att mäta uppfyllande av det!
Ett exempel är att det anses absolut nödvändigt för demokratin att kunna bränna andra människors heliga skrifter. Eftersom det inte är tillåtet i Finland, så blir ju slutsatsen att Finland har en lägre nivå av demokrati än Sverige, eller??
Trots att vi kritiserar andra länder (läs: Ungern, Polen, Israel) för en försvagad demokrati i och med att domstolarnas oberoende försvagas så finns risken för samma situation i Sverige i och med att vi, i motsats till andra länder, saknar ett konstitutionellt skydd för just domstolarnas oberoende.
I motsats till vad man kan få intryck av i den svenska debatten är inte demokrati av västerländsk modell ett normaltillstånd varken historiskt eller i vår omvärld. De flesta länder på jorden (minst 70%) har någon annan form av styrelseskick. Det har också visat sig svårt att införa demokrati i länder som inte har en sådan tradition. Manipulerade och/eller ifrågasatta val har blivit ett ökande problem. Intressant i det sammanhanget är den tidigare socialdemokratiska ordförande Håkan Juholts uttalande (SR 2023-07-20) om risken för att brister och problem i ett samhälle gör att medborgarna föredrar ett auktoritärt ledarskap.
Vi kan också se exempel på svårigheter och brister inom själva demokratin:
Demokratin innehåller en målkonflikt: Många/de flesta frågor för regering och riksdag är långsiktiga medan demokratin med nödvändighet är kortsiktig (att vinna nästa val).
- Det gör att långsiktiga frågor som miljö/klimat, försvar, underhåll, bostadsbyggande, skattesystem mm lätt får kortsiktiga (=populistiska?) lösningar, för att regeringspartiet överhuvudtaget skall kunna vinna val och partiets företrädare därmed ska få behålla sina jobb.
- Detta fenomen resulterar i svårigheten med långsiktig planering i en demokratiskt styrd organisation. Exempelvis: underhåll ger inga röster i val men nya satsningar (=reformer?) gör det. Alltså låter man saker och ting förfalla (exempelvis järnvägar och bostäder) för att därefter investera i nytt, som ger politiska poäng (men knappast är klimatsmart). Likaså tar man inte i långsiktiga strukturfrågor såsom näringsliv, bostäder, energi eller infrastruktur, eftersom dom inte renderar i politiska poäng förrän efter nästa val.
- Klimatfrågan, dvs vårt ansvar för kommande generationer, har visat sig svår att få något genomslag för i en traditionell demokrati, vilket har resulterat i röster från delar av miljörörelsen att begränsa demokratin i just denna fråga, vilket reser frågan: vilken är nästa fråga där man ”måste” begränsa demokratin
- Yttrandefrihet och tryckfrihet anses ju vara grundbultarna i en demokrati. Trots det har vi, via vad som anses var ”politiskt korrekt”, ”åsiktskorridorer” eller ”cancelkultur”, på senare tid sett en inskränkning i vad som tillåts debatteras i det s.k. ”offentliga rummet”. Aktuella exempel är Folk och försvars val att utesluta forskaren Rouzbeh Parsi från sin konferens 2023 eller hanteringen av Lena Anderssons artikel i SvD 2023-07-01.
- Relationen till media. Eftersom media oftast är under tidspress efterfrågar någonting snabbt och enkelt vilket stimulerar till enkla lösningar på de problem som blir allt mer komplexa.
- Vi har också börjat få allt fler frågor där uppfattningen mellan ”folket” och politikerna skiljer sig. Av tradition har det varit monarkin och kulturen men på senare år har immigrationen och yttrandefriheten tillkommit.
- Ett fundament inom demokratin är att en regering måste leverera på sina vallöften – men detta motarbetar ju de samarbete och de överenskommelser över blockgränserna som vore bra för landet
- Ett delproblem av detta är att de politiska partierna tenderar att skapa konflikter som egentligen inte finns: Inom ett stort (och växande) antal politikerområden (exempelvis skolan, kriminalpolitiken, immigrationen) är de politiska partierna hyffsat överens om målen men inte vägen dit (medlen). Istället för att då anstränga sig för att uppnå en gemensam långsiktig lösning som är bra för hela landet, så betonar man skillnaderna för att gynna det egna partiet.
När medborgarna märker att politikerna inte tacklar de verkliga problemen utan bara de som ger röster, uppstår politikerförakt och en grogrund för populistiska partier eller utom demokratiska rörelser.
- Ovanstående problem är mer accentuerat i en situation med oklart parlamentariskt läge och därmed svaga regeringar vilket vi haft i Sverige under de senaste nio åren. Röster har därför hörts (i Sverige från Centerpartiet, DN plus Bengt Westerberg) för en s.k. ”stor koalition” (=”den breda politiska mitten”) dvs att de stora partierna samarbetar i en regering. Problemet är bara det att det i sin tur begränsar demokratin eftersom väljarna därmed saknar ett realistiskt alternativ till regeringen
- Det gör inte bara att nya aktörer (partier) dyker upp med lätta lösningar på svåra problem utan också att våra traditionella partier låter sig påverkas av dessa lösningar eftersom det är där väljarna finns (immigrationspolitiken är ett bra exempel). Likaså att man söker sig till frågor där det finns stora väljargrupper exempelvis pensionerna (pensionärerna är 28% av de svenska väljarna)
Om vi inte börjar diskutera dessa problem & brister i demokratin och erkänna att dom finns så riskerar vi att förtroendet för demokratin som statsskick minskar vilket, har vi sett i omvärlden, kan bl.a. resulterat i en ökad obenägenhet att acceptera utslag i demokratiska val.
Den gamla (filosofiska?) frågan: hur gör man i en demokrati om folket i ett demokratiskt val väljer diktatur? – har också börjat blivit allt mer relevant!
Slutsatsen blir att vi har inte bara de politiker som vi förtjänar utan också den demokrati som vi förtjänar. Redan Winston Churchill sa ju att ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra”. Vill vi ha demokrati måste vi inse och acceptera inte bara dess fördelar utan också dess brister, och i en öppen debatt hitta former för att åtgärda dessa.
Anders Kron