På vår blogg i augusti försökte vi föra en diskussion om fördelarna men också med svårigheterna med demokrati. En av de svårigheter som berördes är att demokrati definitionsmässigt är kortsiktig (leverera resultat under fyraåriga mandatperioder) men att de frågor den ska lösa blir allt mer långsiktiga (miljö & klimat, kriminal & socialpolitik, bostadspolitik, försvar, näringspolitik osv. Detta bekräftas i en ledare i SvD (2023-09-17) av Janerik Larsson som exemplifierar problemet genom utvecklingen i Storbritannien där man låter långsiktigheten trumfas av de kortsiktiga väljarvinsterna.
I Företag & Framtid:s nyhetsbrev för september tas också demokratins ställning upp, men då från perspektivet om dess oförmåga att lösa vår tids ödesfråga: klimatkrisen, samt de risker som digitaliseringen (inklusive AI) skapar i form av möjlighet att påverka och kontrollera individer/medborgare och i förlängningen stora väljargrupper.
Ett annat perspektiv är den brist på fungerande och trovärdig uppföljning och styrning (governance på svengelska) som tyvärr karakteriserar den politiskt styrda delen av svensk offentlig sektor: Man är väldigt fokuserad på att formulera vackra mål och styrdokument men väldigt lite intresserad av att följa upp att dessa mål verkligen uppnås eller att styrdokumenten följs. Ledarskribenten Peter Wennblad på SvD har tagit upp problematiken ur perspektivet ” governance” inom miljö och klimatpolitiken och konstaterat att ord skrivet på ett papper inte skapar någon förändring eller ger något resultat.
Professor Mats Alvesson i Lund har myntat begreppet ”funktionell dumhet” och menat med det att för mycket styr- och värdedokument hämmar såväl egen tankeförmåga, ansvarstagande och därmed verklig handling och förändring.
Det är tom så att när denna uppföljning verkligen sker, exempelvis av Riksrevisionen, så finns det benägenhet från den politiskt styrda verksamheten att negligera eller försöka tiga ihjäl resultaten. Det är en farlig utveckling eftersom det är först genom uppföljning som det skapas ett lärande och förhoppningsvis en förbättring. Hanteringen av Coronakommissionens rapport är ett exempel på denna utveckling.
Hade vi haft en god ”governance” så hade sådana företeelser som ”Kommissionen för skattenytta” eller delar av grävande journalistik (och kanske också missnöjespartier) varken behövts eller rönt något intresse.
För att råda bot på detta startade det statliga forskningsinstitutet RISE 2021 ett projekt som är ett ”samarbetsinitiativ för att gemensamt undersöka vi hur vi kan säkerställa ett system för styrning och organisering som främjar ändamålsenliga lösningar på våra gemensamma samhällsutmaningar” (GOVIS projektet). Man har dock hittills ännu inte kommit ner på styrningen av myndigheten/kommunen/regionen utan mer hållit sig på en nivå hur olika organisatoriska enheter kan samverka kring viktiga frågor och utmaningar, dvs än så länge egentligen inte kommit till vad governance verkligen är.
Sammanfattningsvis är uppföljning och styrning nödvändigt för en fungerande demokrati men den måste vara konkret och respekteras av alla ansvariga, och i detta avseende har vi här i Sverige alltså fortfarande en väg att gå.
Anders Kron