Blir intresseorganisationerna allt mer irrelevanta?
Vårt samhälle har ändrats dramatiskt under de senaste decennierna. Exempelvis har vi gått alltmer från ett industri- till ett kunskapssamhälle – vilket får en stor effekt på såväl näringslivsstruktur, arbetsmarknad och kompetensbehov. Till detta kommer att Sverige utvecklats från ett extremt kollektivistiskt samhälle under 50,60, 70 talen, till mer av fokus på den enskilda individen behov, önskemål och valfrihet.
Exempelvis parterna på arbetsmarknaden uppstod i ett annat samhällsklimat där konfrontation istället för samarbete med motparten sågs som lösningen för en avtalsrelation. I dagens mer kunskapsintensiva samhälle så vet vi att för att samverkan ska fungera över tid (under avtalsperioden), så måste samarbetsklimatet vara bra från början.
Olika organisationer på arbetsmarknaden har varit olika framgångsrika i anpassningen till dessa samhällsförändringar. Svenskt Näringsliv exempelvis har haft svårt att hantera övergången till kunskapssamhälle den s.k. ”tjänstefieringen” (2/3 av svensk BNP genereras från tjänsterelaterad verksamhet) och därmed att tillväxt och värdeskapande numera sker i små och medelstora och inte i storföretag. Inom fackföreningsrörelsen har tjänstemannafacken klarat förändringen bättre, medan LO sidan tappar medlemmar, både för att målgruppen minskar (vilket är naturligt), men också för att organisationsgraden sjunker vilket delvis kan tillskrivas att man traditionellt haft just konfrontationen och inte samarbete som livsluft, men också kopplingen till ett politiskt parti, hanteringen av oliktänkande samt hela tiden återkommande skandaler och interna konflikter.
Men utvecklingen gäller inte bara arbetsmarknadens parter. De s.k. folkrörelserna (exempelvis idrottsrörelsen) har haft svårt att skapa engagemang och rekrytera nya ideella krafter och tappar alltmer dels till enfrågeorganisationer men också till professionella aktörer som etablerat sig på deras traditionella verksamhetsområden (”marknader”?). Det gäller förresten inte bara folkrörelserna utan också andra traditionella organisationer som Friluftsfrämjandet och Rotary.
Även inom jordbrukssektorn blåser förändringens vindar. I en doktorsavhandling vid högskolan i Halmstad konstaterar Per-Ola Ulvenblad att jordbrukarna (inklusive LRF) måste ändra såväl attityd som affärsmodell från dagens fokus på produktion och storskalighet till mer av fokus på slutkund, kortare värdekedjor och diversifiering, samt att inse att man är en företagare och inte bara en underleverantör. Samtidigt har såväl pandemin som det geopolitiska klimatet skapat ett fokus på vår sårbarhet och krav på försörjningsberedskap och därmed (rätt hanterat) en affärsmöjlighet för svenskt jordbruk.
En konstig debatt om ”förbud mot lobbying” har uppstått inom vissa av intresseorganisationerna trots att det är dessa organisationer själva som är våra främsta lobbyister. Detta bidrar naturligtvis till att ytterligare undergräva förtroendet.
Svaret på ovanstående fråga i rubriken är ändå: Nej. Syftet med dessa intresseorganisationer är fortfarande lika relevant, men man måste hitta nya arbetssätt och kanske nya mindre rigida organisationsformer (nätverk i stället för förening eller olika former av plattformskooperativ?) samt acceptera att det har skett förändringar i omvärlden sen organisationen bildades. En del inspiration kan kanske hämtas från en del av tjänstemannafacken där sammanslagningar och ändrade arbetsformer med mer fokus på att skapa nytta för den enskilda medlemmen (kundorientering?) har varit framgångsrikt, liksom från nya organisationer och aktörer som erbjuder mindre av ”smörgåsbord” men mer (och bättre) av det som organisationen verkligen är bra på.
Anders Kron