Den aktuella debatten kring organisation av civilförsvar och yrkestrafik pekar på ett grundläggande problem inom svensk offentlig sektor. När det uppstår nya problem eller behov så har man istället för att se över den generella ansvarsstrukturen inom och mellan befintliga myndigheter (liksom kommuner och regioner), bildat nya myndigheter (som lokaliserat till områden där man söker nya väljargrupper), vilket har gjort att samma fråga hanteras av flera olika myndigheter men med olika perspektiv och med oklara ansvarsfördelningar sinsemellan. Vi har allt mer fått ett lappverk av myndigheter, kommuner och regioner som har del ansvarar för samma frågor men där ingen har helhetsansvaret.
Problemet blir tydligt när något inträffar på det aktuella området (skogsbrand, snöoväder, hackerattack etc). Ansvar faller mellan stolar och det är påtagligt att ansvarig myndighet (eller kommun, region) inte ens vet hur ansvarskedjan ser ut, utanför den egna organisationen.
Denna oklarhet i ansvarsstrukturen inom svensk offentlig sektor leder ju också till ett försvårande av uppföljning och styrning av myndigheters, regioners och kommuners verksamhet, samt i förlängningen ett försvårande av utkrävande av ansvar.
Trots att problematiken har påtalats (bl.a. i Coronakommissionens rapport samt delvis av Riksrevisionen) så finns i dagsläget ingen (utom regeringen) som har ett ansvar för hela ansvarsstrukturen inom offentlig sektor, trots att allt fler frågor blir gemensamma och gränsöverskridande. Riksrevisionen har ansvar för de statliga medlen (och har ibland på eget bevåg utvidgat detta) och regioner och kommuner är autonoma (SKR har ibland av vissa regeringar gjorts ansvarig, men är egentligen en intresseorganisation). Statskontoret är handikappat i detta avseende eftersom man endast agerar på regeringens uppdrag.
Det är nästan så att man frestas att tro att regeringars agerande i den här frågan syftar till att försvåra just ansvarsutkrävande, eller?
I de flesta demokratier finns ju från tid till annan försök att politisera statsapparaten, förnärvarande i USA (Trumph) och i Ungern, tidigare i Polen och i Sverige under 50–60 talet. Frågan har lyfts av den tidigare generaldirektören för RRV Inga-Britt Ahlenius som betonar vikten av ämbetsmannaansvaret (vilket avskaffades i Sverige 1976) som ett sätt att ”mota Olle i grind” i detta avseende. Risken är annars att medborgarnas tilltro till sina politiska företrädare minskar (=politikerförakt) och att därmed att demokratin undermineras inifrån.
Vi föreslår därför att Riksdagen utvidgar Riksrevisionens uppdrag till att granska såväl ansvarsstrukturen mellan myndigheter som ansvarsstruktur mellan myndigheter och regioner/kommuner.
Anders Kron Convendor AB