Har medlen blivit målen?
I takt med ett förändrat politiskt landskap så har vi fått en trend att fokusera mer på medlen (vägen dit) istället för vad vi gemensamt ska uppnå (dvs målen). Trenden är framförallt accentuerad inom miljö och klimatpolitiken men har börjat sprida sig till andra politikerområden.
Exempelvis hade vi under den förra regeringen en strid om Bromma flygplats. Inte för att minska flygtrafiken, utan för att flytta den till en annan flygplats (Arlanda) dvs egentligen inte uppnå någon klimateffekt alls.
Likaså fanns det hos den förra regeringen en dogmatisk övertro på vindkraften som lösningen på energiförsörjningen – på samma sätt som det hos den nuvarande finns en övertro på kärnkraften, trots att expertisen är tydlig med att vi behöver bägge energislagen.
När det gäller välfärdstjänster fokuserar politiken på en diskussion om driftsformerna istället för att utnyttja det som är mest kostnadseffektivt dvs ger mest för pengarna.
Ett nygammalt grepp är också att formulera mål som man vet från början inte kan uppnås, exempelvis: EU:s lägsta arbetslöshet eller förbjuda förbränningsmotorer i bilar till 2026 (s.k. symbolpolitik).
Ett aktuellt problem är att man inför åtgärder utan att i förhand ha förankrat dom hos väljarna – vilket gör att politiken därefter tvingas backa och åtgärderna aldrig blir genomförda. Aktuella exempel är bondeuppror i Europa mot nya klimatregler (i Sverige drivmedelspriser) och tidigare gula västarna i Frankrike.
En annan floskel är att som motvikt till detta ställa krav på ”ledarskap” inom politiken. Vad det är för ledarskap som åsyftas har dock ingen velat (vågat?) definiera.
En lite elak gissning är att om man istället fokuserade på målen så skulle väljarna kunna konstatera att alternativen är så lika inom många politikerområden att det inte spelar någon roll hur man lägger sin röst.
Men, problemet finns inte bara inom politiken! Vi märker en ökande generell trend att vi ska arbeta agilt, tillitsbaserat, teambaserat, i tealorganisationer eller använda lean, utan att först ha definierat vad det är vi ska uppnå (mål, syfte, purpose) med alla dessa arbetssätt (hjälpmedel). Men hur mycket agilt eller teambaserat vi än arbetar så spelar det ingen roll om vi inte vet åt vilket håll vi ska gå. Problemet är att dessa arbetssätt stället mycket stora krav på ledningarnas kommunikativa förmåga till dialog och förankring för att överhuvudtaget fungera, samt medarbetare med hög kompetensnivå och en respekt för rådande organisationskultur. Många verksamheter lever helt enkelt inte upp till dessa krav.
Vi kan exemplifiera med en aktuell inbjudan till ett seminarium för ”handlingskraftiga organisationer” (vad det nu är) där man först talar om arbetssättet (agilt, teambaserat, lean etc) innan man som sista punkt slår fast vad verksamheten verkligen ska syssla med
Kanske är det så, som vi konstaterade i vår nyligen (december) publicerade rapport om tvärorganisatoriskt arbetssätt, att problemet är att gå från ord till handling. Detta gäller framförallt offentlig verksamhet (där orden ofta är väldigt många). Själva förändringsarbetet, med krav på respekt för verksamhetskultur, medarbetare, kommunikation och dialog, kompetenskrav etc, är mindre glamoröst (och mycket svårare), och glöms därför lätt bort i såväl det uppskruvade tonläget i den politiska debatten som av förståsigpåare (konsulter, skribenter, experter) inom ledarskap.
Anders Kron